Det är en solig sommardag i juli, och vi är på väg till ett fält strax utanför vår lilla stad. Vi har vunnit en flygtur med en varmluftsballong! När vi kommit dit ser vi den stora, fina ballongen och får en snabbkurs i säkerhet innan vi stiger i korgen. Ballongen lyfter och vår resa påbörjas. Det finns en radio i korgen som spelar ett par gamla sommarplågor. Efter en timme eller två börjar det bli stormigt, regnet öser ner och vår luftballong tar väldigt mycket stryk av det hårda vädret. Vi tvingas därför att flyga ovanför molnen för att undvika de extrema förhållandena. Helt plötsligt börjar vi förlora höjd och när vi kommer under molnen igen upptäcker vi att att stormen är försvunnen. Vi kommer närmare och närmare marken och det känns inte som vanligt. Det är mörkt, men denna gången är det ett mörker förknippat med död och krig. Vår radio sprakar till och vi hör någon skrika på ett språk som låter som tyska. Vi ser ryska soldater rusa fram förbi vår ballong och ner i skyttegravar. Paniken slår oss och vi försöker desperat flyga iväg samtidigt som ett flygplan med järnkorset på sidan flyger förbi när vi sakta stiger upp mot molnskiktet.
När vi väl kommit över molnskiktet upphör allt ljud. Allt är helt tyst. Helt plötsligt får radion in en annan signal och vi hör vad som verkar vara den olympiska hymnen. När vi väl kommer ner ser vi en stor arena gjord av marmor, fylld med folk, och vi förstår att det är de första olympiska spelen i modern tid vi ser. Vi har alltså tagit oss till 1896, hur det nu är möjligt. Det hade varit kul att kolla på OS men ballongens gas är näst intill helt slut och vi blir tvungna att försöka ta oss tillbaks samma väg som vi kom. Väl ovanför molnen väntar vi spänt på vad som kan hända oss när vi kommer under. Vi ser en stor byggnad; något som liknar en katedral. Vi kan inte längre styra ballongen och vi kraschar. Radion som tidigare talat om vart vi befunnit oss har gått sönder och vi har ingen aning om var vi är. När vi väl kraschat ser vi att katedralen är St. Paul’s Cathedral, och vi drar därmed slutsatsen att vi nu befinner oss i London.
En bit bort från platsen vi kraschade sitter en kvinna på en bänk och skriver helt oberört. Hon ser upptagen ut men vi måste ta reda på vart vi är och hon är den enda personen i närheten som vi kan fråga. Vi försöker prata med henne men hon verkar frånvarande. Tillslut får vi kontakt med henne och presenterar oss. Vi berättar hur vi kom hit och undrar om hon kan tala om var vi är och vilket år det är. Hon presenterar sig som Mary Shelley och vi känner igen namnet. Under tiden som hon bekräftar att vi är i London och berättar att året är 1825 så hinner vi koppla vart namnet har nämnts. När vi förstår att det är Mary Shelley, författaren till succéromanen Frankenstein, så frågar vi henne genast om hon är villig att ställa upp på en intervju. Hon svarar ja och säger att det bara är roligt när någon är intresserad av hennes arbeten och ber oss att följa med hem till henne för att se var hon annars brukar sitta och skriva.
Av: Rasmus, Elin och David
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar